Under våren 1928 presenterade fyringenjören J.A. Hultman ritningar till det av riksdagen beslutade nya ångtjänstefartyget för kungliga lotsverket . Fartyget byggdes 1929 vid Helsingborgs Vafs AB.
Fartyget som mäter 32 x 6 meter, har sju hytter, två salonger, tre mässar, kabyss, duschrum och ett lastrum, allt i gott skick. Maskinellt utrustades fartyget med koleldad panna och sju ångmaskiner, allt fortfarande i drift. Förutom huvudmaskin av typ compound, finns ångmaskiner för drift av generator, pumpar, ankarspel med mera. Fartyget, klassat som bärgningsångskepp, är det äldsta i sitt slag som idag finns kvar i Sverige.
S/S Orion stationerades i Östra lotsdistriktet som sträcker sig från Karlskrona i söder till Trosa i norr och även omfattar Vättern. Här tjänstgjorde hon mellan 1929 och 1956.
Ångaren användes som ett inspektions- och arbetsfartyg. Man inspekterade fyrskepp och lotsplatser, arbetade med att bland annat vår och höst lägga ut och ta upp bojar och prickar i våra farleder, gasa fyrar och utföra sjömätning. Dessutom var fartyget den allmänna sjöfarten behjälplig med exempelvis bogsering och isbrytning. Fartyget har utomordentligt bra egenskaper i grov sjö. Anledningen är fartygets långa slanka form samt att fartyget är spetsgattat det vill säga spetsig i båda ändar.
Fartygsformen var vanlig i slutet av 1800-talet och konceptet användes fram till början av 1930-talet men övergavs då på grund av höga byggkostnader.
Befälhavare var en lotsdirektör eller lotsinspektör. Vidare tjänstgjorde en styrman, en maskinist, en eldare och en kock samt fem man på däck. I Svensk Sjöfartstidning från 1928, där fartygsbygget presenterades för första gången, kan man bland annat läsa om hur hytterna utformades beroende på brukarens status ombord. Kaptenens hytt byggdes i mahogny, befälens hytt i bonad ek medan manskapet fick hålla tillgodo med furu.
Befälhavaren disponerade halva bostadsytan, inklusive egen mäss. Den övriga besättningen på nio man delade på andra hälften belägen i den främre delen av fartyget. Utrymmena var där åtskilda mellan befäl och manskap. Det fanns en skiljevägg inbyggd i lejdaren /trappan/ ner till hyttdäck, så att befäl och manskap inte skulle behöva mötas på väg till eller från hytterna. Dessutom hade man skilda mässar där man intog sina måltider.
Hierarkin ombord innebar att kaptenen inte kommunicerade direkt med manskapet, utan detta skedde genom befälen och befälhavaren var oinskränkt härskare ombord.
S/S Orion är endast sex meter bred. Orsaken är att fartyget konstruerades för att kunna gå upp i Göta Kanal, genom slussarna och in i Vättern.
Fartyget utförde arbeten på Vättern vid ett flertal tillfällen. Efter att en gång ha tvingats kvar på grund av en skadad slussport på Östgötasidan, ändrades dock rutinerna och tjänstgöringen på Vättern lades ut på entreprenad. Turligt nog för S/S Orion och Kungliga Lotsverket fanns en ”bakdörr” från Vättern. Via Vänern, Göta Älv, Göteborg och västkusten tog man sig tillbaka till hemmahamnen i Kalmar.
I slutet av andra världskriget övade den svenska marinen i Stockholms södra skärgård med bland annat ubåtar. Av okänd anledning råkade S/S Orion komma in på avlyst område och hamnade mitt i en torpedövning.
Enligt uppgift från en före detta kommendör i flottan, på den tiden nybliven befälhavare på en ubåt, så inträffade då en allvarlig incident. En våldsam torpedexplosion fick S/S Orion att kränga svårt och en katastrof var nära. Fartyget klarade sig dock och kunde trots allt gå vidare för egen maskin. Besättningen fick lättare skador men chockades svårt. Mycket arbete följde sedan med att röja upp i förödelsen ombord.
Vad som orsakade att befälet på S/S Orion inte informerats om avlysningen, är än i dag höljt i dunkel och det hela tystades ner. Kommendören önskar vara anonym.
Matrosen Lars Boman berättar i minnesanteckningar från slutet av 1930-talet om hur en inspektion av en lotsplats kunde gå till. Lotsdirektören samlade då besättningen stående på lastrumsluckan. Order hade tidigare gått ut om att overaller och uniformer skulle vara oklanderliga det vill säga nytvättade och nystrukna. Inspektionen på lotsplatsen var årets händelse. Lotsförmannen hade i god tid ställt upp sin personal som dagen till ära var uppklädda, nypressade och nykammade. Lotsdirektören började sitt besök genom högtidligt hälsa på personalen. Sedan kontrollerades installationer, förråd och boningshus. Hittades brister var kritiken inte nådig och kunde i vissa fall sluta med omedelbart avsked. Så det gällde att var förberedd och att se till att var i ordning och att allt stämde enligt fastställd inventarieförteckning.
En av våra besökare som forskat i lotsverkets historia berättade om en namngiven överlotsdirektör som tjänstgjort som befälhavare på fartyget. Han ägnade mer tid åt att dricka kaffe med lotsfruarna än att inspektera fyrarna. Vi låter honom vara anonym…….!!!
En matros var alltid placerad i kättingboxen när ankarkättingen vinschades ombord. Kättingröret var felkonstruerat och kättingen lade sig som en strut under röret tills det blockerades. En man fick därför hela tiden hjälpa till med att pressa kättingen åt sidan i kättingboxen. Ibland hände det att han fick den tunga kättingen över bröstet och hans gälla röst kunde då eka i kättingröret: ”Stopp för fan!” varvid spelet stoppades.
Att hålla sig väl med kocken är en väldokumenterad kunskap hos manskapet på fartyg. På S/S Orion behandlades han med status och respekt och stod enligt personalen i rang efter kaptenen. En bra kontakt med honom kunde innebära extraförplägnad i form av en macka eller fika mellan de planerade måltiderna vilket naturligtvis var mycket välkommet. En av de mer legendariska kockarna, ”Stor-Erik” som tjänstgjorde på fartyget i slutet av 40-talet var så tjock att han mer eller mindre satt fastklämd i byssan/köket. Han lämnade därför sällan eller aldrig sin post till övrig besättnings förtjusning.
Utvecklingen av bojar och utprickning gjorde att det gamla ångfartyget med tiden blev allt mer omodernt. Tyngre bojar visade att fartyget var alltför rankt och arbetet blev stundtals farligt för besättningen.
Vinschbommen var konstruerad för att lyfta tre ton med enkelt block. För att öka vinschens kapacitet i takt med de allt tyngre bojarna förstärktes bommen och wiren utväxlades med flera block och lyftkraften ökades därigenom till fem ton. Detta fick dock konsekvenser för fartygets stabilitet.
Olle Pettersson, före detta chef/maskinchef ombord, har berättat att man lyfte tills fartyget lutade så att man hade vatten upp till däck. Det betydde nästan 45 graders slagsida och ett kritiskt läge för fartyget.
Den ångdrivna vinschen ombord blev på grund av de allt tyngre bojarna omodern och bokstavligt talat alltmer tandlös. Ett allvarligt tillbud inträffade våren 1955. Man arbetade då med utläggning av lysbojar i S:t Annas skärgård. En boj som hängde i vinschbommen började plötsligt glida nedåt. En matros upptäckte detta och kastade sig på ångvinschens bandbroms för att hejda fallet. Bromsen hade emellertid ej tillräcklig kapacitet för den tunga bojen och i ett desperat försök att få stopp på fallet slogs vinschspärren på den som normalt endast får användes för att spärra en stillastående vinschtrumma. Följden blev att fyra gjutjärnständer i trumman bokstavligen hyvlades av innan den slutligen stannade. Återigen ett exempel på den gamla ångarens uråldriga utrustning som inte klarade den nya tidens krav.
Elaka tungor hävdade att Kungliga lotsverket hade två konton. Ett konto handlade om renovering och underhåll, där fanns hur mycket pengar som helst, det andra handlade om nyinköp och det kontot var helt tomt på medel? Man underhöll in absurdum.
Livet ombord präglades inte bara av strikt skillnad mellan befäl och manskap. Det var också en arbets- och boendemiljö som väckte stark kritik. Man bodde trångt och de sanitära anordningarna var av mycket låg standard.
I tidningsspalterna kunde man i början av femtiotalet läsa om ”Svenska statens skandalfartyg”. Skriverierna handlade om den undermåliga standarden på hytter och sanitära anordningar ombord på S/S Orion.
Det hela ledde till slut till att kommunikationsministern tog upp ärendet i riksdagen våren 1954. Där fattades så småningom beslut om att ersätta den åldriga ångaren S/S Orion med ett modernare fartyg, vilket skedde år 1956.
S/S Orion hemsöks från och till av en avliden kapten som tjänstgjorde på fartyget i slutet av trettiotalet. Nattetid har hans steg uppfattats från kommandobryggan. Även svaga ljud från maskintelegrafen har hörts.
Det ryktas också om att en av kockarna som under oklara förhållanden avled ombord går igen.
Slammer från kopparkastruller har nattetid uppfattats och vissa har berättat att de känt en svag matdoft.
Bland myter och sägner berättas om en märklig händelse ombord. En morgon upptäckte man att det brann i fartygets kamin
i kaptenssalongen. Ingen i besättningen kunde ge någon förklaring till detta mysterium.
När det nya tjänstefartyget togs i bruk övergick den gamla ångaren till att vara reservfartyg fram till 1961. Detta innebar att hon sattes i tjänst när andra distriktsfartyg togs ur drift för reparationer och underhåll.
1961 byggdes S/S Orion om. Den öppna kommandobryggan byggdes in och fartyget förlängdes tre meter för att kunna användas som fyrbyggnadsfartyg med placering på Sjöfartsverkets byggnadsavdelning. Uppgiften blev nu att transportera byggnadsmaterial till de av riksdagen beslutade fasta fyrarna som skulle ersätta de gamla fyrskeppen längs Sveriges kuster.
Bärgningsångskeppet S/S Orion gjorde sitt sista arbetspass hösten 1979, därefter togs fartyget slutligen ur drift. Få fartyg, om än något, har varit i tjänst så länge som S/S Orion. Hon byggdes 1929 och togs ur bruk först 50 år senare. Fartyget var då hopplöst omodernt och siktet var inställt på upphuggning till skrot.
Istället köptes nu fartyget av en privatperson i Göteborg som ämnade använda henne för kryssningar längs norska kusten. Dålig lönsamhet och bristande underhåll ledde till ytterligare förfall.
Efter tio år på västkusten räddades fartyget slutligen av en museiförening i Stockholm och ett stort restaureringsarbete inleddes. Arbetet, som sker efter originalritningar från 1929, genomförs i nära samarbete med Sjöfartsverkets arkiv i Norrköping. Statens Fastighetsverk har belönat fartyget med Skeppsholmens vackraste kajplats. S/S Orion ligger idag förtöjd 50 meter norr om Skeppsholmsbron och har genom detta utsökta maritima läge blivit ett nytt populärt inslag i stadsbilden och mötesplats för flanerande stockholmare och turister.
Bland besökare som gjort stort intryck kan nämnas en till åren kommen kvinna som besökte fartyget våren 1995. Plötsligt stod hon där, balanserande på landgången. Damen hjälptes med varsamma händer ombord. Först kunde man ana att det var en allmänt förvirrad dam som inte hittade hem men sanningen skulle snart uppenbaras. Den snart 90-åriga damen berättade att hon vid flera tillfällen hade seglat med S/S Orion då i egenskap av lotsdirektörens hustru. Hon berättade med stor vördnad och entusiasm om upplevelsen att glida fram i den svenska arkipelagen med ångbåtens ljudlösa och vibrationsfria gång. Hon berättade vidare hur illa hon tyckte om det nya fartyg som senare skulle ersätta S/S Orion. En dieselluktande och skakig upplevelse som hon med tiden helt avstod från att segla med.
Bland besökarna som gjort stort intryck är Sven-Bertil Taube som med historier från ett eget förflutet som sjöman och stor karisma entusiasmerade oss alla. Vidare kan nämnas Överintendenten vid Kungliga Slottet Agneta Lundström som hedrade oss med sitt besök.
Hans Majestät Konungen Carl XVI Gustaf med adjutant, hovmarskalk samt ordföranden i Stockholms Sjögård, Gustaf Taube, gjorde ett officiellt besök ombord på ångaren den 12 april 2003 i samband med Sjöscouternas dag på Skeppsholmen. Besöket var planerat till fem minuter men majestätets intresse för projektet gjorde att han stannade ombord i 15 minuter.
Landshövdingen i Stockholms län, Mats Hellström, besökte oss den 17 april 2004. Han blev så förtjust att han valde att bli medlem i föreningen.
Den 16 april 2005 kunde vi glädjas åt ytterligare ett officiellt besök då Riksdagens förste talman, Björn von Sydow, gästade fartyget.
Den 5 juni 2007 besöktes fartyget av kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, departamentsekreterare Erik Wahlström samt näringslivsdirektör Christer Asplund. Kulturministern var mycket positiv till föreningens insatser för att säkerställa det maritima kulturarvet och till engagemanget för ungdomar.
Under våren 2009 fick vi besök av kommunledningen för Stockholms stad. Hela presidiet och borgarråd inom finans, miljö och kultur bjöds på visning. Vidare kunde vi glädjas åt ett besök av oppositionsborgarrådet Carin Jämtin.
Kungliga Lotsverkets ångare S/S Orion har under 50 år betjänat den svenska sjöfarten och utgör idag en viktig del av den kulturhistoriska flytande flottan i Sverige. Hon är dessutom en unik representant för det svenska industrisamhällets kulturarv.
Statens maritima museers fartygsråd beslutade våren 2003 att K-märka S/S Orion då fartyget anses som kulturhistoriskt värdefullt.
Enligt den grekiska mytologin var Orion en skicklig jägare, son till Poseidon, havsguden. När han dog vädjade gudarna att hedra hans minne genom att förvandla honom till en stjärnbild. Stjärnbilden Orion kännetecknas av Orions bälte, tre stjärnor som utgör bältet kring jägarens midja. I Sverige är Orion synlig under vinter-halvåret.
Bo Thorstenson
Projektansvarig
